Präglingar


Barns speglingsprocess

När barn växer upp behöver de föräldrar och andra vuxna som kan visa dem vad som är rätt och fel. I barnen natur ingår att pröva olika beteende och de får därigenom veta när de beter sig "rätt" (föräldrarna möter dem med leenden och bekräftelse) eller när de gör något fel (genom att de möts av hårda ord och sura miner). Föräldrarna talar på så vis om vilka beteenden som "får finnas" och vilka som inte är okej och de visar samtidigt vad som är "normalt" i den familjen. Är det t.ex. OK att höja rösten, svära, vara frispråkig etc. 

Genom att se sig i dessa speglar ser barnet vem det är och skapar sin personlighet och en bild av sig själv. 


Dysfunktionella familjer - Grunden till medberoende

Att växa upp i en dysfunktionell familj med t.ex. en förälder som lider av alkoholproblem, en förälder som har "fullt upp med sig själv" eller där det finns psykisk sjukdom innebär att barnet inte har föräldrar som kan spegla barnets känslor och upplevelser. Föräldrarna har kanske bara förmåga att spegla vissa beteenden, såsom att bara bekräfta positiva känslor, men att helt förneka barnets svåra känslor såsom vrede, sorg och smärta för att de inte är i kontakt med den delen av sig själva. 

Deras egen självbild säger att de inte är värdefulla och de kan därför inte heller förstå att andra har behov av kärlek och uppskattning. De är blinda för allt det i andra människor som de inte förmår se i sig själva. Föräldrarna har inte förmåga att visa sig sårbara och är blinda för barnets behov och känslor.

Grundläggande behov av trygghet, närhet, att bli förstådd, lyssnad på, behov av uppskattning och uppmärksamhet är alltså behov som barnen i en dysfunktionell familj knappt vet att de existerar. 

I dessa familjer råder oftast en tyst överenskommelse att man inte ska tala om problemen och de känslor som barnet känner, stoppas undan. Det resulterar i anpassningar av ens personlighet till situationen och de förutsättningar som råder. 

Barnet lär sig att ignorera egna känslor men känslor av sorg och rädsla försvinner inte utan hamnar i det omedvetna. Hos dysfunktionella familjer blir barnegenskaperna djupfrusna och barnens behov och känslor döljs under skam

Nästa steg blir att barnet behandlar sig själv så som föräldrarna gjort. Om föräldrarna inte kunnat se behov och känslor hos sitt barn, kan barnet inte heller se dem. Om föräldrarna har förmedlat likgiltighet till barnet, växer barnet upp till en människa som är likgiltig för barnet inom sig. 

Förlusten av barnets känslor och behov leder till att den psykiska strukturen i hjärnan förändras. Ett falskt jag bildas som är summan av de anpassningar och överlevnadsstrategier som antagits och är en följd av att människan förnekat barnet inom sig. Detta sker på ett undermedvetet plan för att överleva en traumatisk situation och med hjälp av det falska jaget börjar hon prestera sitt liv, istället för att leva sitt liv. 


Källa: Flodhästen i rummet, Tommy Hellsten